Cykelolyckscykel

Cyklar och jag hör med all säkerhet inte till en av de bästa kombinationerna världen har skådat. De otaliga (jag har tappat räkningen) cyklar jag införskaffar försvinner spårlöst efter att antingen ha stått olåsta en minut mitt i natten (emedan jag uträttat något viktigt besök i ett närbeliggande hus) eller varit fastlåsta med kätting och ståltråd. Det spelar till synes ingen roll vad jag gör, försvinner gör de i vilket fall.

Som om inte det vore illa nog har de som (ännu) inte blivit stulna en tendens att bryta samman med betoning på att bryta samman. Mitt tredje senaste inköp (vi snackar 2 månader sedan) var en vacker, något åldrad damcykel i den klarrödaste av färger. Det tog två dagar innan hon började bete sig som ett dragspel - det kändes ungefär som att rida kamel. När jag konfunderad över cykelns uppförande cyklade till innebandyträningen tittade jag av en slump ner och fick till min förvåning se att ramen var knäckt. Det var den hojen.

Nästa cykel, en svart Kronan som såg ut att vara i ett alldeles förträffligt skick, visade sig ha ett skevt bakdrev vilket gjorde att kedjan hoppade och hade sig. Lika glad för det var jag och knallade iväg till en cykelreparatör.
- "Vi lagar inte Kronan, det får vi inte för vår riksorganisation.", får jag till svar. Vilken tur att den blev stulen tre dagar senare.

Efter alla dessa stölder förstår jag plötsligt vad som gör att förtroendet för lag och rätt urholkas - om ens saker försvinner och inget händer tappar folk förtroendet för samhällets förmåga att skydda egendom och börjar tänka tanken "snor de så snor jag". Det hände med mig. Jag har ingen som helst lust att köpa cykel efter cykel (för att inte tala om låsen) när någon ändå tar sig friheten att lägga vantarna på dem någon dag senare. Istället blev jag "Som dom andra" och snokade rätt på en olåst cykel utanför en matvarubutik. Det är mitt nuvarande fartvidunder.

Och nej, jag kan inte rättfärdiga mina handlingar - jag är en usel människa.
Men rätt glad för det.